Vi (Dag och jag) satte väckarklockan på 7:30 och fick fem timmars skön sömn. När vi gick ner för äta frukost så stötte vi ihop med Mattias (Telefonplan) och Magnus (48/16) som precis kommit till Arvidsjaur. Efter en stadig hotellfrukost och en stor baguette i fickan så började trampa vidare mot Storuman. Benen kändes inte alls lika pigga som dag ett, medvinden (NV) hade blivit snett emot då vi nu åkte västerut och dessutom så kom det nya backar/slakmotor hela tiden. När vi såg denna skylt insåg jag att detta skulle bli en lång dag på redan trötta ben.Efter fem mil kom vi fram till Slagnäs där vi sett skyltar om fika på en strutsfarm, vilket vi inte ville missa. Vi hittade strutsfarmen men ingen fika så istället körde vi till den lokala lanthandeln/folkets hus. Där bjöd de på både fika och bulle.
Stärkta av fikat körde vi vidare. Efter passagen av Sorsele så vände vi söder ut och fick medvind istället. Nu blevdet riktigt trevlig cykling igen. Före Storuman hade de lagt ny kladdig asfalt med fint grus ovanpå. Varför gör det så? Det var som att cykla i sirap. Efter 155km var vi framme i Storuman, vi letade snabbt rätt på den lokala pizzerian och beställde pizza med extra allt. Strax därefter kom Peter och gjorde oss sällskap igen.
Peter, Dag och jag trampade vidare mot Vilehelmina. Efter någon mil så var vägen avstängd pga en lastbil med gasol som hade vält. Polisen föreslog att vi skulle köra en omväg på grusvägar, men lät oss efter lite diskussion passera förbi olycksplatsen. Cyklingen var riktigt fin trots sidvinden. Dikerna fyllda med vårblommor och solen sken. Det blev lite mer diciplinerad körning när vi var tre som turades om att dra. Peter såg pigg ut i benen och han gick lätt uppför alla backar. När vi var två som körde tillsammans, blir det lätt så att man kör brevid varandra och bara snackar istället för att ha fokus på att komma snabbt fram. Inget fel med det dock.
Vilhelmina dök till slut upp efter 220 km körda. Här blev jag överaskad av den backe man ska upp för innan vi var framme. Jag som trodde att det var bara att rulla den sista kilometern. På Statoil i Vilhelmina träffade vi Kari Martins som körde Sverigetempot solo, dvs inte köra i klunga och få vindlä av varandra.
Dag och jag tyckte att vi borde orka några mil till och tog sikte på Dorotea som är 77,7 mil från Riksgränsen. Vi bunkrade upp med chips och folköl för att kunna köra lite recovery. Väl framme i Dorotea tog vi in på Hotel Nordica Dorotea och intog vår recovery tittandes på EM-fotboll. Randonee verkar kunna vara mer än bara misär. Hittills hade resan varit riktig behaglig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar